utkast
jag har aldrig varit rädd för någonting. alltid varit tjejen som levt ut livet till max, den populära tjejen i skolan, med mina stora bruna ögon, mitt halvlånga blondahår & vackra leénde kunde jag charma vem som helst. de fanns inte en människa i hela världen som tyckte illa om mig, jag vart alltid snäll & trevlig mot allt & alla..
jag hade aldrig riktigt funderat på döden försen jag nu stirrade den i vitögat & jag va rädd, jag va vettskrämd.
3 år tillbaka i tiden: jag vart nu 12 år, jag hade lovat mina föräldrar att sitta barnvakt åt min 6åriga lillasyster sabina. jag bestämmde mig för att vi skulle göra något riktigt kul! så jag tog med henne ut i skogen på en picnik. jag hittade en fin liten plats där jag bredde uten stor filt, den vart röd & blå randig. jag hällde upp två stora glas med lemonadsaft, två räkmackor & två bullar. efter vårat fika la vi oss ner & kollade på molnen, jag minns att vi försökte lista ut vad dom vart formade som, jag hittade ett pirat skepp & min syster hittade bara moln som såg ut som ''bollar''. efter ett tags vilande ville min syster leka kurragömma, hon började räkna långsamt till 10 eftersom hon ine kunde längre. jag som inte vart speciellt engagerad gick och ställde mig bakom närmasta träd. jag hörde henne klart & tydligt 1, 2, 5, 4, 6, 3, 7.... 10, nu kommer jag, redo eller inte! hon hittade mig direkt & hennes nöjda leénde smittade av sig.
jag sällde mig vid ett träd, begravde mitt ansikte i händerna & räknade högt & tydligt 1.. 2.. 3.. 4.. 5.. 6.. 7.. 8.. 9.. 10! nu kommer jag, redo eller inte. jag såg henne direkt i under en trädrot, trädet hade antagligen vält efter stormen gudrun. jag fortsatte kolla runt omkring mig & ropade högt ''SABINA?! SABINA?! VART ÄR DU?!'' jag hörde hennes fnitter men fortsatte gå runt & kolla bakom alla träden. nu hörde jag hennes hysteriska bebisskratt & jag kunde inte låta bli att skratta lite för mig själv.
skrattet dog hastigt ut, istället hörde jag ett knakandeljud, jag vänder mig om, ser min syters vettskrämda blick, jag kollar upp, ser hur trädet sakta håller på att vält tillbaka över sabina, jag rusar bort, tar tag i hennes armar, drar allt vad jag har, något är fel, hon sitter fast! trädet är nu 2 cm framför mitt ansikte, jag släpper sabina, tar tag i trädet, trycker allt jag har. trädet fortsätter att sakta tryckas närmre & närmre sabina & mig, jag kan inte göra någonting. jag kollar snabbt ner, ser hur min syster kollar på mig med hennes stora glansiga tårfyllda och livrädda ögon. allt blir tyst, precis allt, träder fortsätter att falla mot mig, jag hör min syster viska till mig, även om hon ligger på marken & jag stor med halv böjda knän hörde jag det klart & tydligt ''det är okej, släpp taget, jag älskar dig, säg till mamma & pappa att jag älskar dom, jag vill att ni ska ha ett bra liv, farmor tar hand om mig himlen''.
men jag släpte inte taget, istället skrek jag rakt ut ''TA MIG ISTÄLLET, TAAAA MIIIIIG, FATTAR DU DET ELLER?!''.
allt frös, allt stannade
TO BEE CONTINUED
