rubrik
allt frös, allt stannade.
trädet stannade i en 30 graders vinkel. jag stod & stirrade på trädet ett tag, tyckte att den log mot mig på något sätt, ett obehaligt leénde, jag granskade de länge & noga men stördes av en snyftning från sabina.
jag trasslade loss hennes byxben, lytfe upp henne i min famn kramade henne länge & hårt medans jag fällde et par tysta tårar på hennes axel, jag satte ner henne, packade ihop alla våra saker, tog ett hårt men ändå mjukt grepp i hennes lilla hand & började gå hem.
sedan dess har vi aldrig mer talat om den dagen, jag har tillochmed slutat tänka på den helt, försen nu.
3 år fram i tiden, nutid:
klockan vart 11 på morgonen, det var en söndag så hela familjen var i kyrkan som vanligt, jag brukde hänga med då & då men just idag stannade jag hemma för jag skulle skriva en roman i svenskan, iochförsig hade jag 2 veckor på mig, men jag ville jobba hårt & länge på den eftersom jag måste hålla i mina A+ betyg. jag satt i soffan med min rosa apple laptop & skrev & skrev, den vart faktiskt riktigt bra, den handlade om en liten flicka som satt i rullstol & vart den vackraste på jorden, jag vart så inne i det jag skrev '' hon kollade upp på honom med sina stora gröna ögon, slängde med sitt långa svarta hår, han böjde sig ner & närmre sig henne, kollade henne djupt in i ögonen, han kysste henne i pannan, sedan kinden, sedan närmade han sig sakta hennes fylliga läppar.. HRRRRMMMMM!!. hördes de precis bredvid mitt öra.
jag slänge laptopen ur knät, ställde mig upp, kollde mig omkring med ivrig blick. mitt hjärta slog hårt uppe i halsen på mig, jag flåsade som en bulldog, ute vart det becksvart även om klockan nu vart halv 12 på eftermiddagen.
''DET HÄR ÄR INTE ROLIGT, FATTAR DU DE ELLER?! DET ÄR FAN INTE ROLIGT!''
jag hör ett ljud, jag kan inte beskrva det med ord, det läg som fötter i lera fast mer ihåligt. jag vänder mig om, jag ser hur en svart gestalt sakta formas bara ett par meter bakom mig.
jag står kvar, stirrar ett tag, sedan tar jag fart, rusar in på toaletten, sätter mig ner på golvet, drar upp mina knän, lutar ansiktet mot knäna, jag hör ett ljud ifrån speglen, kollar sakta & skakande upp de står ''ett liv för ett liv'', mitt hjärta frös, allt frös, jag minns inte hur länge jag satt där, säkert ett par timmar, jag stirrade rakt ut i intet, tills jag hör ett skratt i mitt öra..
TO BE COUTINUED
har fått massa beröm för mina andra historia så bestämde mig för att fortsätta, den är dock inte klar än, men så fort den är klar lägger jag ut hela här
trädet stannade i en 30 graders vinkel. jag stod & stirrade på trädet ett tag, tyckte att den log mot mig på något sätt, ett obehaligt leénde, jag granskade de länge & noga men stördes av en snyftning från sabina.
jag trasslade loss hennes byxben, lytfe upp henne i min famn kramade henne länge & hårt medans jag fällde et par tysta tårar på hennes axel, jag satte ner henne, packade ihop alla våra saker, tog ett hårt men ändå mjukt grepp i hennes lilla hand & började gå hem.
sedan dess har vi aldrig mer talat om den dagen, jag har tillochmed slutat tänka på den helt, försen nu.
3 år fram i tiden, nutid:
klockan vart 11 på morgonen, det var en söndag så hela familjen var i kyrkan som vanligt, jag brukde hänga med då & då men just idag stannade jag hemma för jag skulle skriva en roman i svenskan, iochförsig hade jag 2 veckor på mig, men jag ville jobba hårt & länge på den eftersom jag måste hålla i mina A+ betyg. jag satt i soffan med min rosa apple laptop & skrev & skrev, den vart faktiskt riktigt bra, den handlade om en liten flicka som satt i rullstol & vart den vackraste på jorden, jag vart så inne i det jag skrev '' hon kollade upp på honom med sina stora gröna ögon, slängde med sitt långa svarta hår, han böjde sig ner & närmre sig henne, kollade henne djupt in i ögonen, han kysste henne i pannan, sedan kinden, sedan närmade han sig sakta hennes fylliga läppar.. HRRRRMMMMM!!. hördes de precis bredvid mitt öra.
jag slänge laptopen ur knät, ställde mig upp, kollde mig omkring med ivrig blick. mitt hjärta slog hårt uppe i halsen på mig, jag flåsade som en bulldog, ute vart det becksvart även om klockan nu vart halv 12 på eftermiddagen.
''DET HÄR ÄR INTE ROLIGT, FATTAR DU DE ELLER?! DET ÄR FAN INTE ROLIGT!''
jag hör ett ljud, jag kan inte beskrva det med ord, det läg som fötter i lera fast mer ihåligt. jag vänder mig om, jag ser hur en svart gestalt sakta formas bara ett par meter bakom mig.
jag står kvar, stirrar ett tag, sedan tar jag fart, rusar in på toaletten, sätter mig ner på golvet, drar upp mina knän, lutar ansiktet mot knäna, jag hör ett ljud ifrån speglen, kollar sakta & skakande upp de står ''ett liv för ett liv'', mitt hjärta frös, allt frös, jag minns inte hur länge jag satt där, säkert ett par timmar, jag stirrade rakt ut i intet, tills jag hör ett skratt i mitt öra..
TO BE COUTINUED
har fått massa beröm för mina andra historia så bestämde mig för att fortsätta, den är dock inte klar än, men så fort den är klar lägger jag ut hela här
Kommentarer
Trackback
